”Jag visste inte att man kunde vara så rädd”

För tre år sedan rullade vardagen på helt som vanligt i barnfamiljen hos Marika Korpela och Jaakko Viljakainen. Ingen behövde grubbla över morgondagen och livet var likadant från dag till dag, precis som Marika gärna ville ha det. Hennes förstfödda hade en utvecklingsstörning, vilket fick henne att förstå att livet kan föra med sig vad som helst.

Då Helmi var nio år gammal blev Marika gravid på nytt. Det var en svår graviditet, men då Vili kom till världen blev det helt annorlunda. ”Ända sedan Vili var bebis har han varit glad och nöjd och enkel att ha hand om. Han blev inte uppskrämd av främmande människor och grät inte för minsta lilla”, berättar Marika inledningsvis.

Orkade inte smälta det hon hörde

Under hösten 2020 var Vili ofta sjuk, precis som alla barn som börjar på dagis. En dag törnade Vili emot sin matstol och stötte foten.  Efter det började han krypa igen och då tog föräldrarna honom till sjukhuset.

”Om pojken fortfarande kryper efter jul får ni komma och visa upp honom”, sade läkaren. Familjen återvände hem för att fira jul, men genast efter julen bokade Marika och Jaakko tid till en ny läkare. Den läkaren ville ha en röntgenbild av foten och en omfattande blodanalys.

Följande dag ringde läkaren och sade att han var jätteledsen, men behövde meddela att Vilis hemoglobinvärde var oroväckande lågt och att de omedelbart måste åka iväg till akuten på sjukhuset i Jyväskylä.

Där började ett helt ofattbart händelseförlopp. ”Vad kan det innebära? Varför måste vi åka iväg så här snabbt?” undrade Marika. Läkaren berättade att han misstänkte att det handlade om barnleukemi. Då kraschade hela hennes värld. Hon orkade inte smälta det hon hörde.

På akuten berättade läkarna genast för familjen att de inte klarar av att behandla Vili i Jyväskylä. Familjen måste omedelbart åka iväg till Kuopio universitetssjukhus.

Genom nattens mörker mot det okända

Jaakko tog sig snabbt hem för att plocka upp några saker som behövdes. De måste åka iväg ut i natten med sin egen bil, eftersom det inte fanns tid att vänta på någon ambulans.

”Det var den längsta och hemskaste resan vi någonsin gjort. Jaakko körde och jag satt bredvid honom, och Vili sov under hela resan. Vi visste inte alls vart vi var på väg och vi hade just fått höra att vårt barn har leukemi.”

Marika satt bredvid förarsätet och minns att hon upprepade om och om igen att läkarna hade fel. Att de säkert snart kommer att be om ursäkt.

Vädret var dåligt med blöt snöslask. Jaakkos enda tanke var att han måste hålla bilen på vägen så de kommer fram till Kuopio.

Snart satt mamman, pappan och sonen i ett litet sjukhusrum fullt av människor som skötte om Vili.  Den lilla pojken stretade emot för allt vad han var värd, eftersom han inte ville ha en kanyl i armen. Men till slut somnade han.

Tusen och en frågor

Då tre läkare på morgonen kom in i rummet förstod Marika vad det innebar. Nu visste man med säkerhet att det var leukemi och att behandlingarna måste inledas omedelbart.

För mamman var det som om hela kroppen höll på att sjunka under ytan. Det kändes otäckt och hon hade svårt att andas. Varför hade människorna i caféet ett leende på läpparna? Marika hade lust att skrika rakt ut: ”Mitt barn har cancer och här går ni bara omkring och lever ett normalt liv!”

Som genom ett trollslag ändrades däremot Marikas och Jaakkos liv och där satt de nu i Kuopio. Sedan dök det upp nya frågor:

”Vem tar hand om Helmi? Hur ska Jaakko kunna jobba vidare? Vi har precis sålt vår lägenhet, var ska vi hitta en ny? Var ska vi placera alla saker? Varifrån får vi pengar? Hur kommer detta att påverka vår familj?” räknar Marika upp.

De hittade ändå lösningar på de praktiska frågorna. Tillsammans med socialarbetaren på sjukhuset fick de styr på den ekonomiska biten och i de övriga frågorna hade familjen hjälp av sitt omfattande stödnätverk. ”Varenda en av våra närmaste skickade meddelanden till oss och frågade hur de kan hjälpa till”, minns Marika och blir väldigt rörd.

”En av våra vänner lovade att leta efter en lägenhet åt oss. Några andra hämtade makaronilåda och skinkfrestelse till oss, och ett tredje gäng kom och städade. Jag är tacksam för att vi har så många godhjärtade människor omkring oss. De gav oss hjälp och stöd trots att de själva också var rädda”.

Det är möjligt att få en lottovinst i cancer

Hon var väldigt rädd för att hon skulle förlora sitt barn. ”Jag visste inte att känslorna kan skölja över mig som en enda stor svallvåg. Tanken om att jag kanske skulle förlora min lilla son som älskade hela världen gjorde mig enormt ångestfylld.”

Till slut visade det sig att Vilis cancer var den vanligaste formen av leukemi hos barn. Enligt läkaren var det en lottovinst bland alla cancerformer. ”Hur i all världen kan man få en lottovinst i cancer?”, minns Marika att hon tänkte på.

Efteråt förstod hon vad läkaren menade. Leukemi har man forskat mycket i och därför överlever mer än 90 procent av de barn som insjuknar i denna cancerform.

”Vili var ett och ett halvt år gammal. Hans unga ålder var en skyddande faktor både fysiskt och mentalt. Han bekymrade sig inte över morgondagen. Cytostatikan gjorde att han mådde illa och hade smärtor, men då han inte fick behandlingar, var han likadan som alla andra barn.”

Behandlingarna tog sammanlagt två år och en månad. Det kändes som ett stort stöd att det också fanns andra familjer med liknande erfarenheter på samma sjukhusavdelning. ”Under vår sjukhusvistelse dog två barn i cancer. De dagarna kändes väldigt tunga. Behandlingssvaren hos Vili var hela tiden bra, men samtidigt visste jag att det finns föräldrar som kommer att förlora sina barn. Det kändes så förkrossande.”

Vili har fortfarande hela livet framför sig

Vilis behandlingar slutade lyckligt med ett fint slutresultat och nu mår lillkillen bra. Samtidigt som mamman berättar historian om sin son, leker Vili ivrigt med sin tågbana på golvet i vardagsrummet.

Insamlingen Rosa bandet känns bra och Marika säger med ett leende: ”Det handlar om något stort som vi kan åstadkomma tillsammans. Med den här kampanjen kan vi hjälpa Vili och andra barn”.

”Jag hoppas att ingen ska behöva vara rädd för att deras eget barn dör av cancer. Vi har den stora turen att Vili blev sjuk nu och inte exempelvis på 60-talet, då en leukemidiagnos var en dödsdom. Tack vare forskningen kan läkarna säga till allt fler föräldrar att ni inte kommer att förlora ert barn i cancer.”

Hur mår Vili nu?

I februari 2024 fick vi ett meddelande från Vilis mamma Marika:

”Vili mår riktigt bra, med ett normalt vardagsliv som en liten pojke. Vili går på dagis och han håller på med familjescouter och knattebrottning. Vili växer och utvecklas i snabb takt ochhan möter fortfarande andra människor med fördomsfrihet och ställer svåra frågor till vuxna. Vili hade sin årliga cancerundersökning i januari och det gick så bra som man kan förvänta sig och Vili fick en ren hälsokontroll! Vili ser också fram emot våren och sin 5-årsdag.”

Tekst: Anu Koikkalainen
Översättning: Christina Skogster
Bild Jari Heikkilä