Rosa bandet

Sari Tolvanen: ”Jag bär Rosa bandet för min kära storasysters skull”

Både Sari och hennes syster Niina har ärvt gendefekten BRCA1, som medför ökad risk för cancer. Detta upptäcktes först då Niina drabbades av en aggressiv form av bröstcancer. Nu har systern fått återfall i cancer och sjukdomen har spritt sig i hela hennes kropp. Sari berättar sin historia, eftersom hon älskar sin syster så högt – och önskar att man kunde sätta stopp för cancerns spridning.

Vi är tre systrar och Niina är äldst av oss. I december 2016 drabbades Niina av en aggressiv form av bröstcancer. Då Niina insjuknade, var hon 32 år gammal och mamma till två små barn. Hon har alltid varit ansvarsfull och omtänksam till sin natur. Detta har visat sig genom att hon stöder oss yngre systrar och styr oss i rätt riktning. Niina betyder oerhört mycket för mig och är en älskad storasyster – hon är en smart och målmedveten kvinna och hon har alltid föregått med gott exempel. Det finns ingen bättre storasyster än hon.

Behandlingarna inleddes för första gången omedelbart i början av år 2017 och varade i flera månader. Här ingick operationer, cytostatika och strålbehandling. Situationen såg bra ut ända fram till början av år 2020. I slutet av januari fick hon nya symptom, som förde henne till jourmottagningen och därefter blev hon inlagd på en avdelning för vård. I det skedet förstod man inte ännu att symptomen berodde på ett återfall i cancer. Hon hade ju haft sin årskontroll två veckor tidigare och där verkade det som om allt var bra.

I slutet av februari började det dyka upp nya och annorlunda symptom, som förde henne till jourmottagningen på nytt. På jourmottagningen framgick det att symptomen kom från hjärnan och Niina togs in för avdelningsvård på Kliniken för cancersjukdomar i Mejlans i Helsingfors.

Ett par dagar efter att avdelningsvården börjat fick vi systrar tillsammans med våra föräldrar och Niinas familj komma på besök till hennes avdelning på Kliniken för cancersjukdomar i Mejlans för att höra mer om undersökningsresultaten. Läkaren berättade att hon fått återfall i cancer och att den kommit åt att sprida sig i hjärnan, i flera av hennes inre organ, och i lymfkörtlarna. Det finns inga ord för att beskriva den sorg som då gjorde oss helt handfallna. Två månader tidigare hade vi tillsammans glädjats åt resultaten av årskontrollen, då vi trodde att läget var under kontroll.

De anhörigas stöd inger hopp

Detta chockartade tillstånd varade i flera veckor. Nu börjar tårarna rinna igen, när jag plötsligt än en gång inser att detta trots allt inte är en dröm. Man kan inte fly från detta och kan inte heller dränka det i någonting.

När det är som allra svårast, försöker jag stöda mig på mina närmaste, eftersom deras stöd är det enda som ger mig tröst. Vi diskuterar detta också tillsammans med min syster. Det är hon som får dra det allra största lasset.

Niinas styrka har varit helt otrolig också i detta avseende. Man kan inte annat än beundra hennes inställning. Det är typiskt för henne att också mitt i de allra dystraste stunderna försöka hitta små glädjeämnen och fokusera på dem. Niinas situation följs upp en vårdperiod per gång. Läkarna försöker stoppa cancern från att spridas eller åtminstone bromsa upp dess spridning.

Kommer allt att gå bra? Vad händer efter operationen?

Sari Tolvanen

Har jag också ärvt en gen som ökar risken för cancer?

Då min syster drabbades av bröstcancer för första gången och fick höra att hon bär på en gendefekt, uppmanade hon oss andra systrar att också delta i tester. I dessa tester skulle man ta reda på om även vi andra har ärvt gendefekten som ökar risken för cancer.

Det kom som en chock att testresultatet var positivt. Även jag bär på en gen som innebär att jag löper stor risk att insjukna i bröst- eller äggstockscancer. Den tredje systern i vår familj ärvde till all lycka inte denna gendefekt.

Det enda sättet att skydda sig mot den ökade cancerrisken är att avlägsna bröst och äggstockar i förebyggande syfte. Tankarna flög runt i mitt huvud då jag till slut bestämde mig för att låta operera mina bröst.

Kommer allt att gå bra? Vilket är slutresultatet? Vad händer efter operationen?

Till slut var jag med om tre operationer istället för en, men återhämtningen gick mycket enklare och snabbare än jag trodde. Min systers situation påverkade min inställning otroligt mycket. På grund av henne förstod jag vad som låg i vågskålen. Jag är tacksam över att jag hade möjlighet att välja en operation i förebyggande syfte. Min syster hade inte det. Om inte min syster hade insjuknat, hade vi inte ens vetat om detta.

I framtiden kommer de att operera bort också mina äggstockar. Detta väcker förstås frågor om eventuella barn. Men jag är hur som helst beredd att tro på livet och på att saker och ting kommer att gå exakt så som det är tänkt.

Till all lycka finns det ett ställe där man kan återhämta sig

Mina medmänniskor har verkligen brytt sig om hur det går för mig. Efter min egen operation minns jag besöken på sjukhuset och de peppmeddelanden som alla lämnat på min telefon. Jag fick åka iväg till min familj och mina vänner när som helst. De sade bara till mig: ”Hit får du komma för att återhämta dig”. Jag hade alltså en plats att åka till. En plats som kändes trygg och där jag fick vara den jag är. Mina anhörigas stöd har varit alldeles ovärderligt.

Under återhämtningen har också musiken gjort ett oerhört kraftfullt intryck på mig. Under mina svåraste stunder lyssnade jag på Juha Tapios låtar. De har gett mig styrka och tröst. Därför har de haft en obeskrivligt stor betydelse.

Nyligen var jag på en motionsrunda och såg en mor med sin dotter då de kom emot mig med Rosa band på bröstet. Jag insåg då att Rosa bandet inte enbart bärs av dem som drabbats, utan också av dem som bryr sig. Känslan av omsorg och samhörighet gjorde mig alldeles överväldigad. Ingen är helt ensam med allt detta. Denna höst bär jag Rosa bandet för min kära storasysters skull, och för varenda en som insjuknat.

Text: Anu Koikkalainen

Bild: Simelius & Simelius

Vi bryr oss. Bry dig ocksä.

Behandling av personuppgifter vid Syöpäsäätiö