Hoppet innebär att andas in framtid

Innan livet tog denna obegripliga vändning bodde den trettioåriga Mette Tengström  vid Femkanten i Helsingfors. Hennes vardag var fylld av jobb, vänner och motion. Mette älskade lugnet i skärgården. Där fick hon kontakt med naturen och sig själv.

Mette hade nyligen valts till teamledare i ett företag som utvecklar applikationer avsedda för att analysera patientdata för hälsovårdssektorn. Hennes tankar kretsade kring karriären, som tog en ny inriktning då hon gick från expertarbete mot att leda andra människor.

Kan ni köra mig direkt till sjukhuset?

Vändningen skedde i januari 2023. Innan dess hade Mette upprepade gånger haft förkylningar och ont i ryggen.

Till slut fick Mette komma till mottagningen och läkaren lyssnade på hennes lungor. ”Läkaren upptäckte att min högra lunga är tystare än den vänstra. Trots detta ansåg han fortfarande att det här säkert inte är något allvarligt”, minns Mette.

Mette gick raka vägen till röntgenkön och därefter tog hon sig hemåt. ”Vi hade hunnit köra i två minuter när läkaren ringde och frågade var jag var och undrade om vi kan köra iväg direkt till sjukhuset i Mejlans.” På röntgenbilden såg man att Mettes högra lungsäck var fylld av vätska.

Din cancer kan inte botas

Hon blev verkligt rädd först på sjukhuset då läkarna berättade vilka olika orsaker som kunde ligga till grund för vätskeansamlingen. Den sista orsaken på listan var cancer. Först en månad senare fick de höra sanningen.

”Jag var i sjukhusrummet med min mamma då en av läkarna kom in och var klart nervös och rastlös. Han konstaterade att resultaten av proverna hade kommit och att det var frågan om lungcancer som hade spritt sig till olika ställen i bröstkorgen.”

Mettes första reaktion var att hon måste hjälpa sin mamma, så att mamman skulle stå ut med det hon hörde. ”Hon tog tag i sängkanterna och darrade så mycket att hela sängen darrade.”

Äntligen lov att flytta in hos pappan

Mettes cancer var inte typisk på något sätt. Hennes sjukdom visade sig vara en mycket sällsynt ALK-positiv lungcancer. Till all lycka hade man genom forskning hittat precisionsmedicin i tablettform just för denna sällsynta cancerform. Den kunde hindra cancern från att spridas ännu mer.

Men precis innan Mette började ta sin cancermedicin blev hon i sämre skick. En av lymfkörtlarna hade flyttat på sig så att den låg och tryckte på en nerv i mellangärdet. Diafragman var hela tiden spänd och tryckte ihop den lunghalva som hon fortfarande kunde andas med. Mette minns nätter då det ”kändes som om det skulle gå elström genom hjärtat”.

Ingen trodde på att Mette skulle kunna lämna sjukhuset. ”Läkarna frågade om jag ville ha terminalvård hemma eller på Terhohemmet”, berättar Mette.

Till slut hamnade hon på Terhohemmet mot sin egen vilja. Där stannade hon i fyra dagar tills hon fick lov att flytta in hos sin pappa i Esbo. Där har Mette levt ända fram tills idag med hjälp av tablettbehandlingar och smärtstillande mediciner.

Smärtan är som knivhugg med brinnande knivar

Följande sommar råkade Mette ut för återkommande infektioner och hamnade på nytt på sjukhus. Då märkte läkarna att det läckte in luft i den högra lungan och de var tvungna att få bort den överflödiga luften.

Till slut fick Mette lungsäcksinflammation i den lungan. På högra sidan av hennes bröstkorg gjorde läkarna en behandlingsöppning, dvs. ett hål i storleken av en mans handflata. Från tre av bröstbenen sågades bitar på 15 centimeter loss och dessutom gjordes ett hål i lungsäcken. Kirurgiska kompresser som doppats i antibiotikalösning kunde placeras in i hennes lunga genom detta hål.

”Det kändes som om de högg brinnande knivar i en brinnande nerv. Varje gång jag rörde mig en millimeter, var det som om en ny brinnande kniv träffade en annan nerv”, beskriver Mette.

Efter operationen råkade Mette igen ut för återkommande infektioner och höll på att stryka med. Hon tillbringade ett halvt år på sjukhus, men fick slutligen komma hem till julen. Det var möjligt eftersom pappans fru hade lärt sig att byta ut de kirurgiska kompresserna.

Till all lycka fanns det saker som hjälpte Mette. Det var en tröst att hon hade hundarna i närheten. En meditationsapp och att andas in goda dofter hjälpte henne också. ”Dofterna från affären Rituals lugnade ner mig och jag fick kontakt med den lugna delen av mig själv.”

Hoppet finns ständigt nära

Just nu drömmer Mette om att flytta in i en egen lägenhet, att börja jobba igen och att livet ska få fortsätta. Hoppet finns ständigt nära i allt hon gör. ”Hoppet innebär att andas in framtid. En framtid som bär med sig möjligheter”, filosoferar hon.

”Tanken om att jag ännu ska få gå en stund i naturen och simma i havet ger mig också hopp. Det handlar om möjligheten att ännu en gång lära sig något nytt och också att misslyckas.”

Varje dag tror Mette stenhårt på att hon med hjälp av medicinerna ska få vakna även imorgon.

Text: Anu Koikkalainen

Bild: Annika Rauhala