Eva Wahlström: ”Rosa bandet är en hyllning till livet”

Då Eva Wahlström började boxas insåg hon egentligen inte ens att kvinnor inte boxas. Hon bara gjorde det hon älskade.

”Gränserna märktes av rent konkret då det fanns träningssalar där jag inte var välkommen, eftersom jag var en kvinna. Jag blev tillsagd att gå och göra saker som kvinnor gör. Men följande dag gick jag tillbaka dit. Jag gav inte upp”, minns designern av Rosa bandet.

Eva gick tillbaka in i träningssalen även om hon varje gång kördes ut. Men en vacker dag skedde en ändring.

”Tränaren sa till mig att om du nu ändå är här, så kom hit, så ska jag åtminstone lära dig att slå. En gång då jag inte åkte iväg till träningarna kom han och hämtade mig från jobbet. Den mannen blev småningom min personliga tränare”, skrattar Eva. Hon har ett klingande skratt som bara sprudlar av livsglädje.

Kommer jag att överleva?

Eva fortsatte med träningarna. Hon gjorde vad hon blev tillsagd att göra och ännu lite till. En vacker dag vann hon sitt första finska mästerskap. Pappan Björn Wahlström sprang över till sin dotter med tårar i ögonen och kramade henne efter att matchen slutat.

Fadern var en viktig person i Evas liv. Han uppmuntrade henne alltid och trodde på att även omöjliga saker var möjliga.

Senare råkade Eva ut för svårigheter på grund av viljan att driva sig själv till det yttersta. ”Mina skador berodde delvis på att jag alltid skulle träna mer än de andra. Jag ville visa att jag hade gjort mig förtjänt av platsen, även om jag är en kvinna.”

Under Evas idrottskarriär fanns det två dödsallvarliga faser. Den ena berodde på överträning och en ledinflammation som hon dragit på sig i Indien. I två års tid fick Eva undvika att gå. Hon levde i stort sett i liggande ställning. ”Jag hade otroligt ont och var jätterädd och undrade om det någonsin kommer att försvinna?”

Till slut klarade hon av smärtan, men senare förlorade Eva hälsan igen på grund av lungemboli med blodproppar på båda lungorna. Vändpunkten var ett dygn då Eva inte visste om hon skulle komma att överleva. ”Då var jag rädd. Min son var just då 3 år gammal.”

Efter det dygnet förändrades många saker.

Måste låta pappan gå

Det var inte första gången Eva stod vid livets gränser. Hennes pappa dog år 2004 i magcancer efter att ha kämpat länge mot sin sjukdom.

Det var plågsamt för Eva att stå vid sidan om och se hur pappan tynade bort. Hon hade alltid varit pappas flicka och nu var hon tvungen att låta pappan gå. Det fanns inget kvar att göra.

Då Eva, som vid den tiden var ett ungt tjugoårigt boxningslöfte, minns sorgen som nästan tog musten ur henne, vet hon fortfarande inte vad hon skulle ha sagt till den unga Eva i det ögonblicket.
”Antagligen skulle jag bara krama henne. Finnas där för henne. Just då hjälper inga ord, man måste få sörja. Kanske jag skulle säga till henne att försöka att inte bli så hård på ytan.”

Pappans död var ett så hårt slag att känsligheten försvann ur hennes liv för en lång tid framöver. Men till all lycka har känsligheten hittat sin väg tillbaka nu.

Från världsmästare till konstnär

Efter att själv ha skadats fick Eva tid att fundera på hurudan hon hade blivit. Hon insåg att bara hennes egen framgång hade varit viktig. ”Då beslutade jag att jag aldrig mer kommer att idrotta så att jag bara tänker på mig själv.”

Eva lärde sig att betrakta skönheten i livet ur ett helt nytt perspektiv. Hon ansökte om en studieplats vid Aalto-universitetet och fann viljan hos sig själv att se livets skönhet via konsten. Toppidrotten fick småningom ge vika och hennes inställning till livet ändrades.

”Jag tänker så här att om detta är min sista stund i livet, så har jag då levt just så som jag önskat? Har jag glömt att säga någonting till någon annan? Har jag behandlat människor så bra jag någonsin kunde?”, funderar hon.

”Pappsen min brukade säga att det är bättre att älska och förlora än att inte ha älskat alls. Man behöver bara modigt ge sig hän åt kärleken”.

Till slut får vi höra vårt tack

Finländska cancerforskare spränger gränser genom att leta efter lösningar på frågor som ingen har svar på. Resurserna är små, men viljan och den stenhårda kompetensen har burit oss långt.

Forskarnas arbete låter på många sätt som toppidrott, vilket Eva kan identifiera sig med och helhjärtat går in för. ”Det krävs enormt hårt arbete. Man behöver också gå in för jobbet av hela sitt hjärta och göra det som känns rätt om och om igen. Till slut får vi höra vårt tack”, tror hon.

Efter allt vad denna passionerade och livstörstande ex-världsmästare upplevt designade hon Rosa bandet, som på många sätt påminner om sin designer: ”Rosa bandet är som jag själv och som livet. Det står för gränslöshet och frihet. Vi kör för fullt så det bara stänker om det, och precis så får det vara.”

Text: Anu Koikkalainen
Bild: Eeva Anundi