Forskaren Johanna Ivaska: ”Jag bär Rosa bandet för varenda en som tror på forskningen”
Johanna Ivaska har bedrivit cancerforskning i flera år med stöd av donationer. Hon använder de donerade pengarna på att säkerställa att de cancerdrabbade i framtiden ska få mer livstid. Som ledare för en forskargrupp vet hon att om det inte finns några stödmedel, finns det inte heller någon forskning.
Hur känns det att utföra ett arbete som kan ge allvarligt sjuka människor mer livstid, om resultaten är riktigt lyckade?
Toppforskaren Johanna Ivaska kommer från Åbo. Hon jämför forskningsarbetet med ett rymningsspel (escape room) där man letar efter sådana ledtrådar som sedan varje gång leder till följande ledtråd. Detta gör arbetet ibland frustrerande, men också oerhört givande.
Ivaska brukar trösta sina studerande så här: ”Man kan utgå från att 90 procent av alla försök går i stöpet. Det beror ingalunda på att vi inte klarar av att göra saker och ting, utan istället på att ingen vet vilket det rätta svaret är. Det är som att famla omkring i mörkret. Man får bara prova sig fram på många olika sätt, ända tills man hittar svaret”.
Att famla i mörkret ger resultat
Ivaska utför sitt arbete med stor passion, men berättar att forskningsarbetet också kräver hängivenhet, entusiasm och nyfikenhet.
”Jag behöver inte direkt hålla glöden vid liv, eftersom mina unga forskare håller den vid liv för min del. Varje gång de kommer till mig med något intressant forskningsfynd, blir jag otroligt entusiastisk och vill förstå vad som ligger bakom allt detta.”
Famlandet i mörkret har gett betydande resultat, forskningsfynd som kunnat patenteras, och nya diagnostiska markörer. ”Man måste komma ihåg att vi arbetar som en del av den internationella forskningsgemenskapen. Fynden i denna forskningsgemenskap utgör sammantaget bitarna i pusslet för sådana målinriktade läkemedel som fungerar på ett nytt sätt”, framhäver Ivaska.
Ivaskas forskningsgrupp undersöker vilka mekanismer som ligger till grund för cancern. På lång sikt har de som mål att få läkemedelsindustrin att bli intresserad av detta, så att de kommer åt att utveckla nya läkemedel.
Ivaska har också ett annat mål: ”Mitt syfte är att uppfostra en ny generation av forskare som blir fantastiska forskarstjärnor. Utmaningarna med cancerforskning kommer att föras vidare av dem.”
”Forskningsfinansieringen är den allra största utmaningen.” Johanna Ivaska
Forskarna har en gemensam utmaning
Det är viktigt att stöda finländsk cancerforskning, eftersom den finländska forskargemenskapen bedriver högklassig forskning.
”Varje euro från donatorerna används för att betala människors löner och för forskningskemikalier, som behövs hela tiden, samt för att till exempel upprätthålla odlingar av cancerceller och undersöka dem på olika sätt”, berättar Ivaska om donationernas konkreta användningssyften.
”Om vi har egen cancerforskning i Finland, kan vi också på bästa sätt utnyttja de patientprover som samlats in här samt den information som kan härledas från proverna.”
I Finland arbetar forskarna under goda omständigheter, men största delen av forskarna kämpar i alla fall med ett enormt stort missförhållande.
”Forskningsfinansieringen är den allra största utmaningen. Hur kan vi förbli internationellt konkurrenskraftiga och föra med oss hopp och nya möjligheter åt cancerpatienter i framtiden? Utan pengar lyckas det inte”, berättar Ivaska.
Kortjobb för att rädda människoliv?
Chefen för forskargruppen har till uppgift att skaffa finansiering till gruppens arbete. ”Finansieringen kommer inte direkt serverad från något universitet”, säger Ivaska för att korrigera denna allmänna missuppfattning. ”Varenda slant måste vi skrapa ihop någonstans. Ju mer uppsplittrade ansökningarna om finansiering är, desto mer utmanande är det för forskarna, eftersom forskningen då blir som ett kortjobb.”
Forskarna letar efter finansieringskällor och skriver ansökningar vid sidan om sitt forskningsarbete. Innan stipendiebesluten kommer måste man leva med osäkerheten, eftersom det inte finns några garantier om fortsatt finansiering. Den ekonomiska osäkerheten främjar inte det kreativa arbetet, och ger forskarna absolut inte mer kraft att fortsätta famla i mörkret.
Därför är insamlingen Rosa bandet så viktig: med hjälp av donationerna får forskarna en stunds arbetsro. Av denna anledning innebär Rosa bandet också dubbel solidaritet för Ivaska:
”Bandet symboliserar solidariteten gentemot dem som insjuknat eller dem vars nära anhöriga drabbats. Det visar också att vi värdesätter forskningen och upplever att den är viktig. Det visar att vi tror på att även om vi inte kan rädda alla och även om många tråkigt nog fortfarande avlider, har vi trots allt gjort framsteg tack vare forskningen”, sammanfattar hon.
”Den här hösten bär jag bandet för alla finländare som tror på forskningen.”
Text: Anu Koikkalainen
Bild: Simelius & Simelius
Vi bryr oss. Bry dig också.
Gör en enkel och snabb donation.