”Nog ordnar ni väl en fin begravning för mig?”

Heidi Tapper från Vanda drabbades av cancer, vilket påverkade hennes liv på samma sätt som sjukdomen påverkar många andra: det finns en tid före cancern och en tid efter den.

Innan Heidi insjuknade hade hennes stora dröm blivit sann då hon fick sin läkarexamen. Tillsammans med sin make planerade hon deras sommarbröllop, men då hände någonting oväntat.

Det kan se illa ut

Under en helt vanlig kväll för två somrar sedan upptäckte Heidi en knöl i sitt vänstra bröst. ”Knölen är lite öm, så kanske den inte är elakartad”, tänkte hon. Heidi bokade ändå snabbt in en läkarundersökning.

Innan Heidi hörde om resultaten från vävnadsproverna var hon med om någonting oförklarligt. ”Jag var på väg i säng och klockan slog tolv på natten. Just då fick jag känslan av att en helt ny fas börjar i mitt liv.”

På morgonen berättade läkaren de tråkiga nyheterna: hon hade en elakartad tumör i bröstet.

Tufft för de anhöriga

”Då jag hörde läkarens ord kunde jag inte tro att det var sant. Jag tittade på mamma och hon fick tårar i ögonen.”

Först under hemresan började Heidi inse vad hon hade hört. ”Jag började gråta i bilen.  Därhemma läste jag ännu igenom läkarutlåtandet och tänkte att oj nej, slutar allt här nu?”

Hennes tankar rusade iväg mot det värsta möjliga slutresultatet: ”Nog ordnar ni väl en fin begravning för mig?”, frågade hon sin mamma.

Nyheten om cancern tog hårt på mamman, men även för de andra anhöriga kändes diagnosen tuff. Heidis make hade ett år tidigare förlorat sin syster. Därför var familjen igen orolig över att kanske få uppleva en ny förlust.

Maken var ändå ett orubbligt stöd för Heidi under hennes pågående behandlingar. Även Heidis mamma, som arbetar som mentalvårdare, stannade hemma från jobbet i ett års tid för att erbjuda sin dotter stöd under vårdkedjan ända från början till slut.

Bakslag med jämna mellanrum

Heidi hade sitt livs tuffaste år framför sig. Under behandlingarna upplevde hon bakslag flera gånger och var tvungen att vänja sig vid dåliga nyheter.

”Det första bakslaget var då jag hörde att min cancer är trippelnegativ och aggressiv och att det inte finns någon målinriktad behandling mot den.” Sedan fick jag en ovanlig men allvarlig hjärtbiverkning på grund av det immunologiska läkemedlet, och därför måste behandlingen avbrytas”, berättar Heidi.

”Eftersom jag fick en inflammation i hjärtmuskeln inleddes en lång kortisonbehandling och jag har flera gånger varit på både hjärt- och canceravdelningen på grund av komplikationer under behandlingarna.”

Små saker får gå snett

Familjen upplevde flera backslag, men cancern var borta efter en behandlingsperiod på tio månader. ”Eftersom denna cancer är aggressiv, kan jag ändå få återfall ganska snabbt under de närmaste fem åren.” Det känns mycket skrämmande för Heidi, eftersom det inte finns några behandlingar som botar metastaserad bröstcancer.

”Rädslan och oron finns där hela tiden. Undrar om det finns enstaka cancerceller kvar i min kropp? Tänk om de ändå aktiveras efter fem eller tjugo år? Den tanken får jag leva med i resten av mitt liv.”

Medan cancerbehandlingarna pågick var det allra tyngsta att hantera känslan av att förlora sin femininitet och identitet. ”Det är klart att det allra värsta var att insjukna i cancer, men kortisonet gjorde så att jag fick ett månansikte och inte kände igen mig själv längre. Jag förlorade mig själv både utanpå och inuti.”

Innerst inne är Heidi fortfarande samma människa som tidigare, men många saker har också ändrats nu: ”Små saker som går snett känns inte alls så farliga. Jag uppskattar stunderna med mina nära och kära ännu mer”, säger Heidi leende.

Hjälmen på huvudet och gasen i botten

Under de första studieåren skrev Heidi ett fördjupat examensarbete om Hodgkins lymfom och på det sättet blev hon bekant med cancerforskning. ”Jag minns hur jag tittade ut genom fönstret på canceravdelningen mot den byggnad där jag hade gjort mina forskningsstudier. Att jag sedan själv blev patient där var en chock.”

Under behandlingarna såg hon på nära håll hur mycket forskarna fortfarande behöver lära sig om cancer. Att forskningen fortskrider är viktigt för henne personligen. ”Ifall min cancer metastaserar om fem år, så har man då redan hunnit utveckla något läkemedel?”

Det är inte bara cancerforskningen som ger Heidi nytt hopp, utan också okända personer som bär Rosa bandet på sitt bröst. ”Det känns som en gemenskap och jag tänker att vi kommer att besegra cancern tillsammans.”

På grund av sjukdomen var Heidi tvungen att lägga sin kära motorcykel på is i flera månader. Nu trycker hon på gasen och får igen känslan av frihet när hon kör framåt i full fart. Livet fortsätter.

Text: Anu Koikkalainen

Bilder: Marissa Tammisalo