”Med Rosa bandet visar jag medkänsla utan ord”, säger Janina Fry, som otaliga gånger konfronterats med cancer

På något sätt upplever Janina att hon redan accepterat sina föräldrars öde.

”Trots detta är det omöjligt att fastslå någon tidtabell för hur snabbt man ska kunna acceptera det. När det är frågan om nära och kära, finns det ett enormt motstånd inuti oss. Det finns fortfarande stunder då jag inte kan acceptera vad som hände”, menar hon.

Först tog cancern pappan ifrån henne. Som nära anhörig var det tungt för Janina att se hur hennes älskade far tynade bort. Trots detta försökte Janina leva för stunden, så att den återstående tiden med pappan inte bara skulle vara fylld av sorg.

Stundtals lyckades det faktiskt. Exempelvis den sista midsommaren med pappan var underbar. Janina byggde upp ett tält på terrassen utanför sitt hem, så att hennes pappa inte skulle frysa, eftersom han magrat på grund av cancern. Sedan grillade de tillsammans.

”Det var den sista lilla stunden då hela min barndomsfamilj fick vara tillsammans.”

Då hela livet kraschade

Efter pappans död var Janina lycklig över att hennes mamma fortfarande levde. Då modern drabbades av bröstcancer ändrades allting.

”Mammas sista operation misslyckades och det ändrade också på hennes personlighet. Jag minns ju hur hon var tidigare, så i den meningen förlorade jag min mamma där på operationsbordet.”

Moderns sjukdom var en så skakande upplevelse att det inte går att jämföra med någonting annat.

”Det var helt otroligt vad jag fick gå igenom på det fysiska planet. Jag har aldrig upplevt något liknande. Att stå upp rak och till och med bara att lyfta fötterna kändes tungt. Det kändes som om jag skulle rasa ihop och bli till en liten hög sand på marken.”

Man borde kunna klara av allt

För Janina var modern en av hörnstenarna i livet. ”Mamma var alltid redo att hjälpa andra utan att be om något i gengäld. Hon gjorde rentav så mycket att det hade varit bättre för henne själv om hon inte alltid ställt upp för andra. Mamma hade faktiskt fått vara lite mer självisk”, ler Janina.

”Just därför var hon samtidigt en så underbar mamma, eftersom det inte fanns en enda sak som jag inte hade kunnat ta upp med henne. Mammas inställning var att vi kan fixa allt”.

Samma inställning fick även dottern. Då Janina hörde om sin mammas sjukdom, var hon beredd att försöka göra allt som stod i hennes makt.

”I synnerhet genom mitt föräldraskap har jag fått känslan att man ska klara av allt, oavsett vad som dyker upp. Och plötsligt är det cancern som dyker upp. Mitt i allt hjälper det inte ens om du sedan beställer mirakelsvampar från Amerika.”

Varför har jag ingen mamma mer?

Under mammans sista natt i livet sov Janina bredvid henne på sjukhuset. Den natten var inte lätt. Janina vaknade upprepade gånger av att hon hörde sin mammas andningsuppehåll och trodde då varje gång att detta var slutet.

”Sedan kring sjutiden följande kväll stannade allt plötsligt upp. Min ena bror grät och min andra bror var arg. Jag visste inte åt vilket håll jag skulle titta. Jag ringde bara på klockan så att sköterskan skulle skynda sig dit”.

Mammans bortgång väckte uppskakande känslor till liv. ”Efter allt lidande var döden också en lättnad. Men oavsett detta var jag inte beredd att ge upp tanken på att jag inte har någon mamma kvar längre. Jag kan fortfarande brista i gråt när jag ser att mormödrar får vara tillsammans med sina barnbarn.”

Det overkliga telefonsamtalet

Under perioden då Janina höll på att återhämta sig ville hon att också hennes egna bröst skulle undersökas, och till slut upptäcktes en tumör i det ena bröstet. Hon var säker på att hon själv nu skulle råka ut för en hel rad av behandlingar, exakt så som mamman.

Men det blev inte så. Då föll Janina ner på knä och grät. ”Det var ett känsloladdat ögonblick. Jag insåg hur tidigt cancern hade upptäckts, och till all lycka var jag med om den där mammografin”.

Sedan ringde läkaren och berättade att Janina bär på en sällsynt BRCA 2-gen, som medför ökad risk för cancer i såväl bröst som äggstockar. Janina bär alltså på en ärftlig genetisk defekt. Det visade sig att sannolikheten var stor för ett återfall i bröstcancer. Läkaren ställde en omskakande fråga: ”Vad anser du om tanken att vi skulle ta bort allting?”

Detta förslag kändes hemskt, men Janina beslutade sig för att ta tjuren vid hornen och lät dem operera bort brösten. ”Det som min egen mamma gick igenom visade mig hur illa bröstcancern kan bli när den är som värst. Om jag ställs inför detta val på nytt, skulle jag absolut göra samma sak om igen”.

För vems skull bär jag mitt band?

Efter allt som Janina upplevt bär hon Rosa bandet för att visa medkänsla och berätta att hon bryr sig.

”Jag kan skatta mig lycklig, eftersom min man har visat sig vara ännu starkare än jag någonsin trott. Han har hjärtat på rätt ställe och hans empatiförmåga är stor”, säger Janina tacksamt. ”Jag har hela tiden vetat att jag kan vara trygg därhemma och att jag inte behöver vara rädd för att den andra parten snart inte bryr sig längre. Det har känts som en viktig bit i denna helhet.”

”Jag har också vänner som verkligen bryr sig och ger sig tid att lyssna på mig. Tiden är viktigare än allt annat. När vår tid är ute, så kommer inga pengar i världen att hjälpa oss.”

Janina bär Rosa bandet för alla som känner den rädsla och ångest som cancern förorsakar. ”Nu förstår jag exakt hur tungt det är. Vår uppgift här är att finnas till för varandra.”

Anu Koikkalainen

Bild: Jaakko Lukumaa