Jonna Kalavainen: ”Om nätterna smeker jag min son och hoppas att jag får leva”

Jonna, som insjuknat i äggstockscancer, fick höra av sin läkare att sannolikheten för att hon tillfrisknar från sin cancer är 0,5 procent. Den unga mamman tog sig igenom sin skräck under sina mörkaste stunder och skrev flera brev till sitt barn inför de kommande åren. Jonna vet hur det känns när hela ens liv ligger i forskarnas händer.

”Då de gav mig beskedet att jag har cancer slutade världen att snurra för mig. Det enda jag kunde tänka på var: ’Men vad händer med mitt barn?’

Mitt barn har varit den bärande kraften genom hela denna sjukdomstid. På grund av honom orkar jag med operationerna och behandlingarna och klarar av att må dåligt. Vad som helst.

Det är svårt att vara mamma och ha cancer.

Man vill ju ge barnet allt det bästa och vackraste. Man vill ge dem härliga minnen av barndomen. Jag själv plågades verkligt mycket av dessa tankar och grät mig igenom otaliga nätter. Varför just jag och varför just mitt barn?

”Mamma klarar inte av det än” var en fras som jag lärde mig hata. Men moderskapet är också en resurs. Det var anledningen till att jag steg upp ur sängen och gick ut. Jag satt där och tittade på medan mitt barn lekte. Det kändes viktigt både för mig och för min son.

Man måste hitta den hårfina balansen när man berättar för barnet om cancern. Jag ville göra det ärligt, men samtidigt utan att skrämma upp barnet. Det gjorde ont att berätta för barnet att mamma är sjuk och ska vara med om en operation. Det gjorde också ont att låta bli att berätta att mamma inte vet om hon kommer tillbaka igen efteråt. Om nätterna har jag många gånger suttit där på sängkanten bredvid barnet och gråtit. Efter det tror jag verkligen att ingenting kan göra mer ont. Åtminstone inte när det gäller mig. Precis som om det inte räckte med att jag är sjuk och att cancern tär på mig. Dessutom måste jag också oroa och bekymra mig över hur mitt barn kommer att klara sig.

Plötsligt slogs jag av tanken: ”Vem kommer att smeka dig till sömns om nätterna när jag är borta? Kommer världen att vara rättvis mot dig nu när jag inte klarar av att skydda dig?”

Att vara mamma är trots allt en resurs. Mammor är underbara och det finns inget som är starkare än moderskärleken. Jag beslutade att jag ska leva en bit i taget. Jag ville se när min son tappar sin första tand. När han börjar i första klass. När han lär sig cykla utan stödhjul. Jag vill vara med om ännu en födelsedag, och fira jul åtminstone en gång till. För barnets skull. Och här är jag fortfarande, fyra år senare, även om ingen trodde på det.

Nu är min son äldre och får själv säga till om han är rädd. Vi har alltid pratat öppet och ärligt om allt, men på barnets villkor.

“Det är inte bara jag som är stark, utan han är precis lika stark.”

Jag firade min födelsedag i april. Min son hade gjort ett kort, där det stod: ”mamma, tack för att du är stark och för att du är ett år äldre igen”. Det gjorde mig full i skratt, men samtidigt insåg jag att den där lilla människan har gått vid min sida i 8 års tid. Fyra av dessa år har han sett mig kämpa på och streta vidare. Det är inte bara jag som är stark, utan han är precis lika stark.

Just nu har min sjukdom gått i remission. Det innebär att man tills vidare fått bukt med min cancer. Jag kommer snart att ha ett kontrollbesök och sedan får vi se vad vi gör efter det. Jag har redan i flera års tid varit beredd på allt. Till mitt barn har jag skrivit flera brev inför de kommande åren. Han kommer att få ett sådant brev varje gång han har födelsedag, oavsett om jag finns kvar eller inte.

I omvärldens ögon är jag bara en som försvinner i mängden, men jag vet att jag betyder allt i världen för min son. Jag är lika viktig som alla andra mammor är för sina barn. Jag önskar alla mammor, styvmödrar, mormödrar, farmödrar och systrar en fin morsdag!

Ge den bästa gåvan och stöd cancerforskning >>