Humorn hjälpte

Tiina Haukipää ville inte bli ensam med sin sjukdom. Att tala och skämta med de närstående hjälpte henne att klara sig genom den svåra tiden.

Tiina, 51 år:

”Jag fick diagnosen bröstcancer i telefon. Jag var ensam på jobbet och efter samtalet kändes det hela overkligt, även om resultatet var väntat. Jag gjorde en Facebook-uppdatering och undrade hurdan peruk som skulle passa mig.

Jag tog ofta till humor för att hantera sjukdomen. På cancersjukhuset upplevde jag rentav att jag betedde mig illa när jag såg humoristiska drag i allt. Livet är här och nu – ingen vet vad morgondagen för med sig.  Därför lönar det sig att njuta av allt som gör en glad och får en att le.

Genast efter att jag fått min diagnos sade min man att han skulle stå vid min sida vad som än skulle hända. Mina två fullvuxna döttrar var pigga och sporrade mig. De visade aldrig sin egen rädsla för mig. Vi tillbringade mycket kvalitetstid tillsammans när jag var sjuk. Min äldre syster och hennes son firade julen med oss så att jag fick annat att tänka på. Mina arbetskompisar sade att de nog klarar sig och att de kan flytta fram sina semestrar, så att jag som företagare fick koncentrera mig på att bli bättre.

Jag förväntade mig att behandlingarna skulle vara verkligen tuffa. Jag tålde dem ändå väl. Då jag fick cytostatika levde jag i tre veckors perioder. Det var viktigt för mig att tidtabellen höll och att jag fick behandlingen enligt planerna. Jag drog mig inte undan i mitt hem, utan jag deltog i födelsedagskalas och hundutställningar och gick på teater under behandlingarna. Jag ville leva och inte vara sjuk.

Jag fick kamratstöd av människor i min närmaste krets som levt igenom samma sjukdom. Jag talade öppet om min sjukdom för alla. Det hjälpte mig att hantera situationen. Jag rekommenderar också för andra att tala: stanna inte hemma och sörj över ditt öde, du är inte den enda som går igenom samma sak. Om det inte finns ödeskamrater i din egen närmaste krets, ta kontakt med den lokala cancerföreningen.”

Dottern Tiia:

”Mamma påbörjade behandlingen i Helsingfors, där jag då bodde. Jag kunde alltså vara mycket med henne i början av hennes behandlingar, då resten av familjen bodde i Tammerfors. Jag var den första som besökte mamma i uppvakningsrummet efter operationen, vi gick tillsammans på några kontroller och jag for till mina föräldrar så ofta jag kunde. Framför allt lättade vi på stämningen genom att tala och skämta. Tillsammans med familjen ingöt vi tro på ett fullständigt tillfrisknande i varandra.

Det svåraste var att se hur ensam mamma var med sin sjukdom även om vi som familj hela tiden stödde henne. Samtidigt beundrade jag mammas pigghet och bestämdhet att komma i skick.

De som står den insjuknade nära ska vara nära också under sjukdomen. Det är många som tar avstånd från den insjuknade även om det sista han eller hon vill är att vara ensam med sina tankar. Hos oss var humorn ett av de bästa läkemedlen och jag tror att den kan hjälpa även andra mitt i alla bekymmer. Det är viktigt att ta reda på fakta, särskilt genom att tala med den behandlande läkaren, men det är enbart skadligt att googla om sjukdomen och egga upp rädslan.”