Genom sjukdomen med stöd från de nära och kära

Medan Anne Karisto var sjuk fick hon mycket hjälp av sina nära och kära och av att tala med andra som upplevt samma sak.

Det var september 2001. WTC-tornen rasade samman, och så gjorde också min hela värld. Jag var 41 år gammal, gift och mor till två små pojkar och älskade min familj mer än något annat.

Jag hittade knölen när jag undersökte mina bröst. Först tänkte jag att det inte kunde vara sant. Jag är för ung och lycklig för att ge upp allting! Sedan kom tårarna, rädslan och frågorna: varför jag, vad ska det hända med min familj? Vad har jag gjort fel för att det här ska hända mig?

Mina barn och min man, mor- och farföräldrarna till barnen och våra syskon befann sig i ett chocktillstånd. Våra barn var 7 och 9 år gamla då. Lyckligtvis var de omgivna av starka vuxna också när jag inte kunde vara till stöd. Mina närstående och mina bästa vänner levde med i min sjukdom, de grät och skrattade och stödde mig. Nu när jag läser min dagbok från den tiden, förstår jag, att jag inte skulle ha klarat mig utan dem.

Jag trodde jag skulle komma lätt undan med behandlingarna, eftersom jag inte behövde fortsatt behandling, men jag trodde fel. Operationssåren sprack och blev inflammerade, och det tog månader att behandla dem. Jag genomgick flera operationer efter varandra.

Inför varje kontrollbesök var jag rädd. Med åren började jag känna lättnad, tills mattan drogs undan igen år 2008: läkaren hittade ett svårt förstadium av livmoderhalscancer hos mig. Där började en ny överlevnadsberättelse. Jag gick igenom det gamla och bekanta, men samtidigt en ny sorts rädsla och ångest. Så småningom vande jag mig vid känslorna och lärde mig att hantera dem. Jag var helt enkelt tvungen att lära mig att leva med dem.

Jag deltog i Cancerföreningens stödgrupper som fanns tillgängliga, men jag saknade ännu mera kamratstöd. Jag tror det skulle ha fått mig att känna mig bättre under den svåraste tiden. Det är en stor lättnad att få tala med människor som upplevt samma sak. Jag arbetar själv som sjuksköterska på Helsinki Hospital och vårdar bröstcancerpatienter. Egen erfarenhet av vården hjälper då orden inte räcker till.

Anne, 56 år