Bli inte ensam

Hanni Harjunpää kunde inte tro det när hon insjuknade i cancer. Hon förhöll sig till sin sjukdom som till en tung tålamodsövning som man nog skulle få ur världen.

Hanni, 48 år:

”I september 2015 märkte jag en knöl i mitt vänstra bröst. Nu efteråt kommer jag ihåg att jag redan på våren och sommaren varit ganska trött. Jag misstänkte dock inte att det skulle ha varit allvarligt.

Min första reaktion var misstro. Jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle insjukna i cancer, eftersom jag inte hörde till någon riskgrupp. Ingen i min släkt hade insjuknat i bröstcancer, jag har alltid idrottat, jag har inte haft övervikt och jag har aldrig rökt. När jag var yngre var jag vegetarian under en lång tid, och har också annars alltid ätit mest vegetariskt. Jag har fött och ammat två barn. Tydligen kan man alltså få en ”lottovinst” som cancer, även om oddsen var låga.

Mitt första bekymmer var hur jag skulle berätta om min sjukdom för min familj. Jag funderade särskilt på mina tonåriga döttrars reaktion. Efteråt har jag frågat dem hur jag berättade om cancern; själv kommer jag inte alls ihåg den situationen.

Syftet med den första operationen var att avlägsna cancertumören och två portvaktskörtlar. Cancercellerna hade dock hunnit sprida sig till lymfkörtlarna, så alla lymfkörtlar i armhålan måste tas bort. I efterkontrollen fick jag höra att man också hade hittat en metastas i mitt bröst. Läkarna misstänkte att ett förstadium blivit kvar i bröstet, och därför skulle cytostatikabehandlingen åtföljas av en ytterligare operation innan strålbehandlingen skulle påbörjas.

Det var som om hösten helt skulle gå i dåliga nyheters tecken, och det kändes overkligt och tungt. Jag förhöll mig något motstridigt till cytostatikabehandlingen; det var svårt att få min hjärna att tro på att de behandlingar som gjorde mig sjuk ändå skulle bota mig. Fortfarande känner jag den vidriga smaken, som cytostatikabehandlingarna förorsakade i min mun, när jag går förbi Cancerkliniken.

Det var svårt att finna sig i patientens roll när jag var van vid ett aktivt och sportigt liv. Det var svårt att medge att jag mellan behandlingarna var så trött och sjuk att jag inte ens kunde stiga upp från sängen. Jag tycker ändå att jag bevarade min positiva inställning, och det var hela tiden solklart för mig att jag skulle klara av det.

Till dem som blir sjuka skulle jag vilja säga att inte bli ensamma. ‘Och kom ihåg att andas’.”

Vännen Irmeli:

”När Hanni blev sjuk, var jag själv ännu fyra månader alterneringsledig från mitt arbete och hade tid att vara med Hanni. Vi gick på promenader, konstutställningar, caféer och konserter och vi pratade mycket. Det var lätt att gå vid Hannis sida, eftersom hon var mycket realistisk i fråga om sin sjukdom. Hon trodde på det som läkarna sade och det var klart från första början att sjukdomen med hjälp av cytostatika och strålbehandling skulle övervinnas.

I mitt eget förhållningssätt hjälpte kanske det att jag redan som ung vuxen förlorat min mamma i cancer. Hennes cancer var aggressiv och framskred snabbt. Hanni hade helt annorlunda möjligheter att bli frisk.”

Mitt råd till alla som har en närstående som insjuknat i cancer: fly inte. Stanna vid den insjuknades sida, men försök inte styra honom eller henne med dina råd. Lyssna till hur hon eller han själv vill bli hjälpt. Om du inte vet hur du ska handla, fråga den insjuknade direkt, hurdan hjälp eller hurdant stöd hon eller han behöver.”